Hwarjehanda. Götebora8-PBoften berättar följande lilla historia: På en af de många anläggningar å Hisingen befinner fia en präktig gårwar, en stor, rask och liflig Rewfoundlandebund. Hans wårdare gaf honom till sällstap en liten, men mydet sällskaplia kamrat, nemligen ett marswin, med hwilfet han snart blef få förtrolig, att det brukade tillbringa fina softimmar, lig: gaute hoptrupet i hans mjuka och war: ma pels. Snart kunde hunden aldria skilja fia från fin wän, utan följde allz tid troget i hang fjät och deltog i hang förehafwande. Emellertid hate man upptäckt att det lilla djuret förorsatare sior skada på en mängd effekter, erfonnerligen skodon, hwilka det totalt jön: derknaprade, och för säkerhetens slkull lät man derföre den lilla krabaten för: sjunka i Neptuni famn, eller med andra ord — dränkte honom. Hunden letade sin wän öfwerallt och syntes wara hia: ligen bedröfwad öfwer hans bortowaro, men en wacker vag hade han begifwit sig ut i watttnet och lyckates fiska upp den lilla lekkamratens lif, hwilket han lade framför fia och förjande smekte. Churu han ide wille tillåta någon taga bet ifrån henom, lyckades man dock att mer lift bemäktiga fia detsamma, hwarefter ret sänktes ned i elfwen på ett ganska betycliat afstånd från platsen. Men — huru märkwärdigt! Efter någon tits förlopp hade hunden uppspårat äfwen detta gömställe och fom släpande med sin lilla wän i munnen. Nu insåg man att det war så godt att låta honom få wara i oqwald besittnina deraf, och då blef han åter munter och belåten samt gräfde med tassarna upp en liten graf i ett aflägset hörn, nedlare der famras ten och skrapade sedan wäl igen alltfammans.