Norrländska Korrespondenten – 6 april 1864, sida 3

wåra, den nedslog i en hwitklädd tolonn på fältet, och det med en werkan, så förfärlig, att hwarten ord eher penna eller pensel äro i stånd att skildra det; den dödade, den sönderslöt och föndersplittrade allt. J solskenet sågo mi enstaka wacklande gestalter stödja sig mot sina gewär och röra sig bort från stället, stanna och terefter falla, för att aldrig mera resa sig. Ett dånande hurra från skansen, mera töfwande än alla andra under förmivdagaen, war don liksång, fom ljöd öfwer fältet. Dermed war ftriven slut. De wåra trogo fig tillbaka. Nedåt mot Dyppel qwarn fom den ena afdelningen efter den andra; man hade ej ännu tänkt på aflösuing på denna dag, man hade halft annat att göra. Alla dessa ansigten, blodröda af ansträngningar, alla dessa gestalter, swärtade af krut, af lera och dt ur mäns dikena, buro entusiasmen och segern och medwetandet om en wäl uppfvlld pligt skrifna i fine drag; hwilka smålcenden, hwilta handtryckningar och helsningar emottogos och utbyttes ej! Och nu tan fen på ro och den hwila, som skulle följa härpå! Klockan mar vå, fom saadt, 2. Ett enftafa, allwarliat doft skott ljöd annu från skansarne såsom en påminnelse till de flyende, att re skulle fe till att få benen med fia. Så war ten bi storien förbi, få war fienden förfmunnen, och allt teg och hwilade. Halfannan timma derefter ljöd åter trume peten, skott wexlades, och framför Dyppel by och Avnbergshöjden blefwo åter täta massor synliag, några hmitklädda, andra i blå rockar, Österrikare och Preussare. Det war fiendens reserv, som myllrade fram emot oss: den skulle söka återwinna hwad de andra förlorat. Och åter framgick nu striden, wildare och häftinare än förnt, öfwer backar och arafwar, bakom brinnande hus och netbrutna ruiner, folk skockades på höjrerna tring Sönderbora wid slottet och qwarnarne, med kikare och goda ögon; ve sågo det blixtra och ljunga från häckarne och ditena, te började räkna ffotten, men slutade snart dermed, rå få många föllo, att de ej mer funde räfnas. Denna gång bare fienren den stora fördelen framför oss, att solen föll rakt emot de wåra, så att wi ej woro i ständ att iatttaga hans rörelser, utom på mycket nära håll. Efwer Fredrik den sjundes bro sprängde den ena ordonansen efter den andra, wägen war full af ammunitionswagnar, af små tärror oc lasarettswagnar, och åter ljöd Vandgsoldatens wisa mellan kanonskotten och granaterna. Det gick fram och tillbaka, i flytt och till förföljelse, fram öfver den mark, som på förmirdagen blifwit stampad fast under striten och fom ännu ej truckit de första fallnes blod, der lit och sarade ännu lågo ouppsamlade, och ju längre vet led mot aftonen, testo ursinnigare ljöd det för det ängsliga och lyssnande byfolket. Wenstra sflanten närmast Broager blef så till sägandes orörd hela eftermiddagen; allt trängre