Norrländska Korrespondenten – 6 april 1864, sida 3

dantagandes den, fom kulorna träffa, och som dod är lillräcligt för att uppgöra hwarje, äfwen den längsta rätenskap. Solen stiner, foglarne sjunga, mennisk orna mörda. Oswer, allt detta tjur er sängen, den ewiga LPandsfoldatwisan, med sina haltande eller långdragna vers, som till på köpet sjunges falskt och utan talt, hwar man sin vers. Den har ljudit i åårdar och i gator, i salar och i troarum, men tet förslår ej; man hör den ändå, Gud wet hur vet lommer sig, heldre än hwarje annan säng. Den tlingar på en ftridd: ran såsom en psalm i en lyrka; man iwssnar och lyssnar och will så gerna sjunga med, och kan man ej sjunga, så upprepar man åtminstone för sig sjelf de bekanta orden. Aldrig förr har den gripit mig så som i morse. Från i natt till i afton ha wi fimpat med få ögonblicks mellanrum, hwilat litet, pustat ut och sedan börjat på nytt igen. Under natten tågare högra flygeln, 3:dje regimentet, ut mot MNRageböl, för att nedbränna några hus, fom generade oss. Preussarne hade tillfältigtwis äfwen beslutat att gå framåt; få möttes avi, fföto och dödade, men vet war wi, som uppnådde tet mi mille. Allt emellanåt streds hela natten ige nom, 3 vet fienden drog fig tillbaka, tände han fina avertissementsbloss, fort derefter skedde en demonstration mot oss från hand wenstra flank, men utan res sultat. Det war natten. Dagen, fom följde derpå, uppgick med en molnfri himmel, en tlar och strålande sol. Den helsades af fanonffott, med dessa djupa, rullande toner från wåra skansar, fom sade: hitintill och ej länare! på ett språk, fom ej tunde missförstås, mer en organ, fom gaf genljud i Sattrup ffogar och fom tom fönstren inne i Sönderborgs stad att darra. Striden börjate åter; Rageböl by brinner, fienden framtränger öfwerallt, drifwen af detta upprepate WBorwärts! frän officerarnes fira, fom isynnerhet om natten hö res så tydligt. Han hade beslutat att ej wita. Ju längre det led fram på dagen, desto häftigare blef stridten. På gatorna flyrde innewånarne, medan trumpetarne blåste till utryckning och 2:dra regementet gjorte uppställning till ver serv. Kanonerna sjöngo oafbrutet fam ma meloti. På brohufwudet under Dyppel spealade fig solen i reservens bajonetter, utifrän hörte wi då och då ett dämpadt, längdraget, men ofta upprepatt ljud; det war hurraropen från de wåra, meran de flormarde och tillbafaträngde fienden. Då det blef mirrag och klockan war 2, tystnade Preussarne: re bare bortskntit fin Ammunition, trodte man, men hwad wi wisste bestämdt war, att de trängdes tillbaka, oafbrutet tillbata från alla håll. Segren war wår. Utmed skansen n:o 5 linger ett arönt fält upp emot Böffelkobbel skog; rå den flyende fienden framkom öfwer detsamma, hwen en 84-pundig aranat från stansen ut öfwer hufwudena af de