brådtom; en kanske tycker att det ej går raskt nog, bet tror jag mil, och det är herr Wild. Zag will ej förtala någon, men från det hållet hotar er kanske förr någon fara. Herr Neer, ni lemnar honom för mycken makt: att sträcka ut fig, att göra fig oumbärlig, att herrska, det är hand lösen. Allt will han rycka ur edra händer, ingenting anses oupphinneliat i hans ögon, ej en gång er dyrbaraste, käraste klenod, fjeljwa er dotters hjerta. Hmwad säger ni? öfwerraskning och harmens rodnad hade stigit upp i herr Neers ansigte. Dessa ord hade träffad den känsloömmaste del i hans hjerta; han förehade stora planer med Gabriella det wiste Jonas. Jonad, hwilken förskräcklig tanke, om den more sann, om den more möjlig. Ni wet mer, ni måste säga mig allt. SIngenting mer, alls ingenting mer fan jag säga er; har ingenting fett, ingenting hört och will ej förtala någon. YJaq tackar er, Jonas, att warna mig i tid. Herr Wild börjar att wexa mig öfwer hufwudet; jan har länge insett det och jag måste nu ändtligen wisa honom att jag är husbonde och ännu har min wilja; jag skrifwer under. En fegertanfe öfwerflöa den gamles drag, liksom mille han säga: Gå, gå, skrif bara under! Trettio år har jag styrt och ställt och allt war mig underdånigt, och nu utöfwar Vild, representanten för en ny tid, wäldet här i huset. Och denna nya tid handlade helt annorlunda än den gamla, som han tillhörde med alla sina minnen och önskningar. Såsom han avrundat hujet, bringat vet i höjden och lemnat det till herr teer, skulle vet förblifwa, ej större. Utan att just hafwa lust för