Norrländska Korrespondenten – 6 april 1864, sida 2

och friskhet. Han gick gångarna upp och ned och far stade sig seran på en af re prydliga trädgärsbänkarne, sprang åter upp och andades änttligen friare, när han såg Jonas stå framför fig: Wi hafwa redan ofwanföre anmärtt att herr Jonas i witsträcktaste måtto ende fin principals förtroende. Honom medelade han nu allt hwad Wild berättat för honom, allt hwad som tryckte hans hjerta. Nå, flöt han, säg mig nu er mening 7MNi måste herr Neer, ni måste, få fom ni aldrig i ert lif warit nödsakad. Ni menar: deltaga i hofwets förflag? Oh det utan twekan och dröjsmål. Ni wille weta min tanfe och det är min orubbliga tanke. Nu skildrade grårocken för honom med wältaliga ord de fördelar och deu ära, fom måste wänta honom. Hofwet och de förnämste familjernas dörrar fule flyga upp för honom och en afton skulle han wänta wid den blomsterdoftande, mattbeklädda trappan och lyssna till bullret af rullande wagnar, fom skulle fö ra landets furste till hans hus. Då skulle han gälla som en stor och mäktig man i landet och tanske, tanske — i mår tid är allting möjligt, och deribland en Ä finansportfölj ej det sämsta. i i Herr Jonas kände herr Neer i hwarje weck af hans inre; han wisste att ett sådant språk skulle tlinga fom harpotoner i bans öra. INen om jag uthändigar den af hofwet begärda summa och konkurrenterna i morgon spela mig det sista sprattet? S har ni alltid en reservfond: Fru Thone med fina blanta ritsdalrar. Och wet ni att det är så fullkomligt säkert med det der kompaniet? Swåra tider, herr Neer, pengarne äro dyra. Det är ej få