stor hund, fom drager bastrumman på en lätt wagn. Dessa bundar äro likafom soldaterna införda i rullorna och ha ett dagtrattamente af fer trenzer, fom anwändes till deras ransoner. Keacementet Konungen af Belaien bar blott 3 år haft fin hund, tv bans företrädare unpate i slaget wid Manenta, såsom en österrifare berättar, hwilken stred ej längt från henom och äfwen blef sårar, då ban följte trummornas skrällande rån. Dessa trumdragare hysa for tillaifwenhet för sitt regemente och återfinna dess spår på hela mils afstånd. Omnemlic gen hunden uttröttas under anhänante marscher, fräånspännes han och får liaga qwar. När han tå hwilat ut, uppföker ban sitt regemente och, om icke förr, så infinner han sig i nattqwarteret wid sin trumma. — Ett annat bruk hos österritarne är, att wissa soldater mid in: fanteriregementena bära lyttor på fina gewär, för att kunna lysa med dem wir behof om nätterna. Som hwarje trupp har en dylik lyktbärare, få tjenar denne tensamma till wägwifure om nätterna. Detta brut bar äfwen den nyttan med fig, att, då i fält repescher ofta ankom ma nattetid, tunna de genaft läsas och beswaras.