war fom fallen ur styarne. Honom, den månzgårige ledaren, husets faktotum, för hwilkens blickar allt böjde fis, från hwars ord ingen appell eade rum, honom wågade denne unge, ännu ej 265årige pojke, säga någonting fådant. J sin tysta, wanmäktiga wrede hade han ej märkt att en ung flicka nalkades honom. Det war Gabriella, herr Neers enda barn, som först helt nyligen återkommit ur pensionen till föräldra: huset. Hos den sköna, 17:åriaa flickan, med hy, når got stötande i brunt, stora bruma ögon och det rika, askblonda håret, hwilade hela ljufheten af en ung flickas obeswärate wäsende och ändå uttrycket af mor get medwetande, en bestämd karaktär. vHurn är det med er, Jonag? tilltalade hon med fin mjuka röst den gamle. Bekymmer, befynmer! swarase denne i bastigt förändrad ton, bemästrande sin wrede. Fru Thone tar lifwet of mig till sistone. Hon skall, för att fomma de uttömda krafterna till hjelp, hafwa en ftärfande föra Men hon milt inte, emedan det kostar för mycket pengar, utan hon will heldre dö. Nu har toktorn i går afton förerdnat en frica8fd på unga höns; jag är i förtwiflan. Herr Jonas hade wunnit sitt syftemål. Gabriella vriare på att ban skulle säga till i köket om det ben aera och hon wille fjelf taga omhänder tillaaninaen. mag bar grandtanten få fir, tillade bon, och wille få gerna skaffa henne förströelse, så att hon tunde wisa ett aladt ansiate. Men när man klättrat den smala, branta trappan uppföre mer fara för lifwet, få öppnas fällan dörren för er. Ja, herr Jonas, och verföre war jag i början riatigt ond på er, då ert fiwar alltid war detsamma : (Forss)