hwem arbetar han oaflåtligt, om dagarne på kontoret, om nätterna på kammaren öfwer sina böcker? Jcke för sig sjelf, utan för firman. För hwem har han gjort alla de sköna anstalterna och inrättningarne bers ute på Buchstetten? Sparkassorna, sjukkassorna, den I stora matinrättningen? För de arme stackarne, arbe I tarne? Tro nu bara inte att det är få behagliat att arbeta under tillsynen af en menniska, fom är få allwarsam, så sträng, och fom aldrig blir trött. Men det gör ingenting; wi gå alla i döden för honom? Men du, dumma Jean Gissel, pligtförgätna mard hur hade du kunnat låta något sådant falla ur min: net på bdig! Dermed sloa han fia förargad för pannan och började söka i fina fickor, ur hwilka han framdrog ett bref. Der har jag det; och nu raskt till herr Wilts mor! Herr Vild har således en mor? frågade Jonas med spänd uppmärksamhet. Sh hwad för en, herr Jonas! Hwilken för. tväfflig fon är ide herr Vil! Hur älskar han ej denna mor! Nu met jag först hur man skall hålla en moder i wördnad. Hans afresa skedde få hastigt, att det blef honom omöjliat att taga afsked af sin mor. Derföre gaf han mig brefwet. Han helsar wäl ofta på fin mor? frågade grå rocken med låtsad litgiltighet. Alla aftnar går han till henne. Man fan wäl få se adressen på brefimet? Swarför ide! mar Jean Gissele swar, hwarwid han tillika wille lemna brefwet till herr Jonas. Men båda foro förskräckta tillbaka, då steg hördes omedelbart i deras närhet, och en djup, klangfull,