Norrländska Korrespondenten – 30 mars 1864, sida 2

elegant elipage fört fram. Hofmarskalken, fade herr Neer, efter en flyttig blick genom fönstret och gick att mottaga den nämnde, som han wäntat. Med en wiss stolthet såg Jean Gissel genom dDUrYfpringan fin husbonde komma trappan uppför med den lille mannen, fom dock war en stor herre. Hofwet tommer och föker upp of, fare den mångåriga husets tjenare, med inre tillfredsställelse till jig sjelf; och då hofmarskalken stod stilla i trap: pan några ögonblick, skedde detta, enligt Gissels tanke, af hanus excellens endast i afsigt att beundra den slönt prydda trappan. Då herr Neer med sitt fremmande förswunnit i stora salongen med de förgylda möblerna, och Jean Gissel begifwit sig ur den högre samhällsfferen, ned till affärswerlden inunder, smög en liten, lutad man: lig figur batom honom. Man kunde eaentligen ej falla den för liten, den war endast krökt af ålder, och när man blickare in i det förwittrade, mumielika ansigtet med de gråa, bustiga ögonbrynen, under hwilka ögonen lågo nästan helt och hållet begrafna, och der: jemte betraktade den gråa, långa rocken, fom fladdrade omtring honom, få war man freftad att fråga fig sjelf huru länge ven sille mannen kunde hafwa legat i grafwen. Et, Gissel, Jean Gisfel! ropade den gråe med hes röst. MRu går vet ju helt förnämt till hos er, och få lysande att en ärlig, gammal grårock alldeles kommer på skam. Men hwad kunna wäl herrarne från hofwet söka här? Ä QRanffe angär vet mamsell Gabrielle. Förstår ni? War Gissels hemliahetsfulla hvar. JUä menar då ett giftermål? PNaturligtwis, herr Jonas. Med en baron, en