Norrländska Korrespondenten – 26 mars 1864, sida 3

Hwarjehanda. Björnfangst i Wermland. (Sann händelse.) För många, många år fe dan war å ett hemman i det skogrika Wermland en bonte, hwilken, såsom ofta är fallet å widsträcktare hemman, hade en s. k. skogslara, d. w. s. en långt från bostaden belägen lada, hwarest vet hö, fom samlades å marten deromkring inbergades, för att hemforslas mid bif: mande behof. Uti denna lada hade en winter, af hwad anledning är ofäntt, en wäldig björn gjort fig ide i höet. Men troligt är, att en medlem af detta djurslägte, bekant för fin öfwerlägsna slughet framför flera slägten af det fyr benta flaget, ej från början af mintern malt ett hemwist, fom nog kunde af hos nom finnas wara af menniskohänder tillredt för menniskors behof; utan hade han förmodligen blifwit skrämd från sitt måhända derifrån långt afläggna inftinttmässigt och försigtigare tillreda ide — ty det säges, att blir björnen från ett sådant winterläger uppskrämd, få luffar han många mil innan han åter lägger fig — och wid slik färd tagit lar dan med dess beqwäma innehåll i befittning, fåfom ett nödläger i den ftränga tölden, fom naturliatwis, ehuru wårt lant8 björnar äro wäl bekanta med den strängaste köld, likwäl måste hafwa nå got starkt twingande för en ur sitt ide uppdrifwen björn. Nog af: det bar sig ej bättre till för nalle, än att bonden, fom egde ladan, frampå wintern bebhöfde anlita henne, och för sådant ändar mål en wacker dag wid briljant slädföre och gnistrande winter, få att det small i husknutarne och knakade i träden, utsände fin dräng med god häst, wersläde och cerpå, såsom allmogen wid slika körslor brukar, en bakwänd hökärra, till den på en backe wid en sjö belägna skogsladan, att hemta hö. Drängen förre kördonet, med hästen för, få nära med sidan in till ladans ingång han kunde, för att funna omedelbart derur wälta höet på slädan. Men — o förskräckelse! — just fom drängen stea in i ladan, trampade han på något mera kompakt föremål än bara höet, och en förskräcklig best till björn med bister uppsyn rusade med fart upp ur höet, förbi drängen och flux ut igenom dörröppningen, men oc ned just i hökärran, hwilken han i den blinda baftigheten ej blef beredd hoppa öfwer och ej fick tid krafla fia öfwer dess tem ligen höga håf, innan häften, skrämd af det owanliga i tilldragelsen, fade till skens allt hwad tygen höllo, ned för backen, lånas efter sjön åt hemmet till; och den stackars nalle, utan twifwel å sin sida förbluffad öfwer den förskräckliga, opåräknade skjutsen, hade ej annat råd, än hugaa tag med en ram i hwardera fivan af håfwen, för att hålla fig sast, och, sittande fom en menniska, låta fig ehuru —————————— AtA—— LL — ——LLLL