Norrländska Korrespondenten – 26 mars 1864, sida 3

ej annat än enstafwiga ord; fru Wigner war sluten och syntes blek och nedslagen, ty hon hade nu under en genomwakad natt tydligt insett, att hon med an: tagandet af denna tjenst gjort fig en oersättlig skada. Hennes goda namn od) ryfte war förloradt, derom war hon nu öfwertygad, sedan hennes husbonde wa rit nog ogranlaga att snart sagdt dölja henne, då han ej anmodat henne stiga in, för att presenteras mid det förnäma besöket föregående eftermiddag. En hel mec: fa warade denna förstämning, ingendera fann det lämpligt att bryta tystnaden. Då grossören en dag återkom från er enflig promenad, inträdde hang hushållerska med förgräten uppsyn. — Jag kommer för att säga er farwäl, far de hon. — Hwad har händt? frågade han bestört, — will ni gå? —Kammarrådinnan har warit här och — — — stammade Therese. — Warit här? Kanske stiftat ondt? frågade han. — Hennes nåd war ytterst artig, fade hushållerffan. Hon yttrade ej annat än hwad fon mar alldeles riktigt, ty hon erinrade mig endast derom att mitt goda namn och ryfte stod på fpel och att jag borde öfwergifwa denna för mig opassande tjenst. Jag ämnar nu gså, men af hjertat tackar jag er för all den godhet ni wisat mig. ! Falkensten hade swårt att dölja fin rörelse. Min fru, yttrade han, jag ber er säga mig rent ut, om jag någonsin gifwit anledning till något för er förs tlenligt rytte? — Nej — sade hon — men jag har deremot med min egen oförsigtighet att antaga denna tjenst