Norrländska Korrespondenten – 26 mars 1864, sida 2

— Men det war wäl ändå ej så dyrt? menade hennes nåd. — Jnte dyrt? upprepade Lowisa; jag will wara skapt som en ost, om han inte betalde minst 300 rdr kontant för skräpet. Sedan Vowisa dukat upp en stund sina nyheter, med samma wältalighet, gaf hennes nåd henne en befallning i något ärende, så att hon måste gå ut. — Så, det är alltfå orsaken, hwarföre ej min bror behagat göra mig en visit på en hel månad? frågade damen fig sjelf. Men få tan han wara wiss på att jag ej ffall underlåta helfa på honom, för att fe hang sköna hushållerska. Om nu kammarrådinnan fått wara ett obemärkt wittne till huru den unga wackra enkan stod för fpe geln i sitt rum i sin ensamhet och mönstrade den dyrbara sidenmantiljen, huru förtörnad skulle hon då ej blifwit! Eller sett henne med leende min betrakta obe andra dyrbara saterna! En fatta tnackning på rörren större Therese. Hon aftog skyndsamt bå de sin nya wackra hatt och mantili och skyndade att öppnu. Det war huspigan, som öfwerlemnade ett litet nätt etui, wäl inswept i papper. Huspigan gick, utan att få stilla fin nyfitens het. Då entan öppnade patetet, fann hon ett dyrbart guldur med tillhörande guldkedja. — Kan jag taga emot allt detta? frågade hon fig bekymrad. Stall jag återlemna dessa dyrbarheter och begära mitt afsked? Jag wet sannerligen ej, hwad jag skall göra. Tager jag emot, gör jag kanske illa; nekar jag, kanske jag stöter från mig en mälgös rare. J afton är det försent att gå ner till patronen och tala med honom derom. Jag will sofwa på saken.