sig från sin svit, stod plötsligt framför honom en bandit med dragen dolk och affordrade honom hang börs. Prinsen arep modigt i bröstsickan för att fatta fin volt och ställa fia till motwärn: men snart, letd af metlidande, uppgaf ban tanlen på förswar och räckte den djerjswe banditen fin fulla börs, med orden: Der, tan! Banditen, hwillen rörelsen med fan: den ide untfallit, tackar e höfligt, tilläas gande: att blott yttersta nöd förmått bonom till detta steg, och att han icke skulle wågat det, om han icke wore far till åtta barn, hwilka ropa efter bröd. En bön har jag ännu, min Prirs, tillade han (han måste alltså wetat hwils ken han hade framför sig), behagar ni säga mia hwad rörelsen med lhanden bettrre 2 Prinsen swarade att han gripit efter fin dolk till sitt förswar. Bantiten bad att få fe detta wapen. Prinsen, fom detta äfwentyr syntes inz tressera, biföll denna begäran. Han räckte bantiten dolken och stod wärnlös framför henom. Denne beskådare delken, log och fare: mEr8 höghet, denna dolk duger alldelas icke; bär bar jag en twåeggad, ofta bröj: mad stilett, tag den i utbyte mot den antre, fåsom ett ringa minne af mig! Prinsen, fom war wid godt lynue, uppfylfde äfswen denna begäran, och ännu i dag befinner siag banditens stilett, fås som ett minne af äfwentyret i fatafoms berna, i Konung Fredriks efterlemnare wapensamling. Han wisade mid till fället i katatomberna lila mycket mod som aodmotiahet och hierta. — En frö i Stockholm besölte för några dagar sedan speltaklet, der hon åsåg uppförandet afSheridan. I pje sens början förekommer en hertiginna, fom förälskat sig i ren fattige, obemärtte Sheridan. Hon slickar honom anonymt en plånbok med 2,000 pund. Sheritan anar hwarifrån gåfwan kommit, infinner sin hoe hertigainnan och efter ett tort samtal återlemnar beloppet, fom hertiainnan emottager. Sårad af Sheridans uppföronde och i harmen att se sin fär: tet obeswarad, kastar bon plånboken och pengar i en kamin — allt brinner uppa Wid åfynen häraf utbrister mår fru: Kors i Herrans namn, hwarföre kunde inte menniskan heldre gifwit de der bengarne åt Onnffarna. — En korrespondent från landet till Kalmarposten beskrifwer på följande trefliga sätt floaet wid Gunnebo. — Hwa falis? flaget wid Gunnebo? — Sa, riltiat! slaget wid Gunnebo mellan tyskar och skandinaver. Gunnebo! är ett manufakturwerk i Södra Tinst, rev man förfärdigar förverligaft jerntfed-; jor och trärskrifwar. Den egentliga fö I reståntaren är dansk, arbetarne dels ty skar och danskar, dels wanliga fmålane ningar. i Berättelfen är lilka fort och lita sann, som de wanliga telegrammerna, och lan rerföre, helst tryckt i fetstil, affattas få. här: Gunnebo ten 9 Febr., kl. 10 f. m. SEenighet mellan de danska och tuska arbetarne. Tyskarne bafiva tillkallat hjelp från staden. Start jäs ning. Man fruktar en mängd förufwar lösa eller rent af bortkomna. D:o kl. ö e. m. Allmänt slagomal. Tyskarne anfallit, men fatt sirnk. Manga sårade och 2 afhuggna — singrar. Werkmästaren anses halla med Tyskarne. D:o den 10, kl. 12. En tysi fricfare har ankommit från ÖWessterwir rå etablerat nytt flagåmal. ert mäs:arens oftuld upodagad. Suystar ich danskar bära de meyska färgarna, blått och gult, på näsan och kring ögonen. Tre man afskickade till lafarettet. Länsmau csterssickad Hwarfenda ord är sannt. Men lin w—ä—ä— —U—T — — nor 58 (s HAT NDaort ty Hat NV