Norrländska Korrespondenten – 18 mars 1864, sida 3

Herr Falkensten återwände icke till middagen, men från staden kom ett bud med ett paket, hwars utan skrift war till fru Therese Wigner. Då hon öppnade det fann hon till sin förwåning sin förlorade hanrske, hwilken i förbigående sagdt war temligen mycket begagnad i brist på ombyte. Derunder låg ett dussin fina franska handskar, en sidensommarkappa, wackert tyg till morgondrägt; dyrbart siden till olika klädningar, fina näsdukar af Hollands-linne, alt passande till få kallad lätt fora. 3 en hattask låg en dyrbar hatt. Ännu sysselsatt med att betrakta all denna för henne numera få owana lyx och utan att tunna förHara anledningen dertill, då hon fick bud att grofhandlaren återkommit och önskade att fru Wigner måtte servera kaffe i matsalen. Hon skyndade rit, men såg ej fin husbonde och satte sig tyst begruns dande wid fönstret. Tårar banade sig wäg öfwer hennes kinder och hon borttorkade dem, utan att kunna sjelf förklara för fig hwarföre hon war så sorgset stämd. — Förbannadt dumt gjordt! mumlade herr Falkensten, som obemärkt stått i dörren. Han kunde icke återhälla en tung suck. Therese wände sig hastigt och owan wid förftälning ilade hon i kanske alltför hjertligt uppriktig tacksamhet fram till honom och fattare hastigt hang hand, på hwillen hon tryckte fina läppar, utan att han förmådde afböja denna betygelse af hennes erkänsla. — Ack ni är få god, min ädla herre och husbonde, sade hon, fasthållande hang hand med båda sina. Jalkensten böjde sitt huwud och tryckte en kyss på enkans rika hårflätor.