Norrländska Korrespondenten – 18 mars 1864, sida 2

sten. Jag kan ej nela till att ni par fulltonligt rä rätt. Gör derför såsom ni finner godt. — De följdes nu at till parten. Therese hade börs jat fatta förtroende för honom, om än hon ide tune nat fulltomligt bannulyfa fin misstanke. Hwem kunde oc undra deröfwer! Den sorgliga erfarenhet, hon has de af werlden, sedan hon blifwit enta och utan stöd här i lifwet, men framför allt hennes erfarenhyet af en tjenarinnas olyckliga belägenhet, sedan hon erfarit det anbud, som gjordes henne i det först öppnade brefwet, hare tommit att startt rubba hennes aktning för det manliga flägtet. Wi öfwergå nu en tiv af några månader, fom lugnt förflutit i ven unga entans lif. Hou hade fulltemligt fatt fig in i fin tjenjt sasom hushålerska på fin husbondes sommarnöje, en mindre landtegendom, der han ide dref något egentligt jordbruk, som fordrade särdeles stor tjenstpersonal. Grossören mar nemligen en kapitalist, som hufwudsadligast lefde på fina räntor, och i denna egenstap war han åtminstone icke öfwerhopad af bestyr för fin utlomst. Therese hade, fom sagt, jJullkomligt fatt fig in i fin beqwäma hushällerskesyssla, antagit pigor och fått sitt hushåll på bästa fot. Några månader efter hennes inträde i tjensten fatt en dag husbonden mycket tantfull wid midvdags: bordet. Efter en lång tystnad frågade han den midt öfwer sittande bushällerstan helt twärt: — När ämnar ni ligga bort den ledsamma sorgerägten, fru Wigner? Enkan, fom trodde att herr Fallensten fatt få funderfam, med anledning af någon wigtig affär, blef något öfwerraskad öfwer en få oförwäntar fräga, men swarade okonstladt.