hor sökte komma med sin börda. Men bördan war för tung, och ned tumlade de tillsammans. Åter försölte Hon, och åter tumlade hon. Dock lät det ihärdiga djuret ide afskräcka fig. Timur blef mycket road af att wakta på myran. Han räknade sextionio gånger, som hon försökte att komma uppför muren; och fextionio gånger tumlade hon ned. Men hon försökte sjutionde gången, och lyckades. Hon bar slutligen sin börda uppför hela muren. Timur sade efteråt till sina wänner: Denna syn gaf mig mod, och jag glömde den aldria. Han gjorde såsom proc feten föreskrifwer, bhan gid till myran, såg hennes seder och lärde. Han lärde framhärdandets lexa. Alla goda och stora män i werlden hafwa lärt denna lexa, och den är en bland de wigtigaste, wi kunna lära wåra barn. Ett fruntimmer gick häromdagen förs bi en repslagarebana. Wid ena ändan af byggningen såg hon en niöårig gosse, som wände ett stort, stort hjul. Han måste wända hjulet fem timmar om dagen, och fick blott 25 öre för hela dagsarbetet. Men han hade en fattig sjuk moder hemma, och han war glad att kunna göra något för att hjelpa henne. Min lilla wän, fade frun till ho: nom, blirv du aldrig trött wid att wända det stora hjulet ? Fo, fru, ibland, swarade han. Och hwad gör du då? frågade hon ånyo. Fag tager till den andra handen? DHet war ett godt swar. Det är hopp, att den gossen skall slå fig wäl ut i lifwet. Må wi lära wåra barn att taga till den andra handen. Må wi lära dem att ide gifwa upp saken, eller wisa missnöje eller gråta, vå det börjar kännas beswärligt, utan taga till den andra handen; ihärdighet i det goda kostar på köttet, men stärker anden. Jhärdighet i små tina bereder oc till att framhärda i de wigtigaste ting.