Norrländska Korrespondenten – 16 mars 1864, sida 2

dals slott. Wi äro här i werlden så ofta böjde att kalla det för styrta, som på de hela taget förr borde heta swaghet En man hwars rynkade panna åstad kommer bäfwan inom hela huset, wi hwars annalkande barn och tjenar skygga gå ur wägen, — en herrskar som gör sin wilja till obetingadt rätte snöre för sina handlingar, kallas wan ligen karaftersfast (fart). Den först nämnda är emellertid blott en husty vann, den sistnämnda en despot och både äro swaga, ty de äro slafwar under egne obetwingliga lustar. Karakterstyrkan tar blott mätas efter styrkan af de passioner man öfwerwunnit, ej ester deras kraft som man lemnar fritt spelrum. Lugn och fördragsamhet är faratterg: styrkans högsta resultat. Se wi någon wid en honom plötsligt tillfogad skym förblifwa lugn och swara lugnt och wärdigt derpa, få funna wi gifwa ho nom det intyget att han eger en fast tarakter. Se mi någon, fom aaktadt nöd och fasor bewarat själens lugn eller som, af naturen behäftad med ett litt retligt lynne och starka lidelser, litwäl trots mångfaldiga lockelser ej sfwergifr wer det rättas bana, så hafwa wi flera exempel på karattersfasthet. De mwertliga själshjeltar, hwilta wi frams för alla andra borde tillerkänna fegerpalmen, äro dock de, hwilka tåligt för: draga dagligt återkommande pröfningar, tyst och lugnt tänna hwardagslifwets otaliga nälstyng utan att för werlden omtala och tlaga öfwer hwad de lida, men i stället bemanna sig med traft till werksamhet under bibehållande af ett förnöjsamt finne. En karattersfast menniska utför blott rätta och änvamäldenliga handlingar, men ännu större turaktersstyrka eger den, fom utan flagan eller nöd lider och fördrager, fast sådana handlingar förbli otända af merl: den. Men dessa de största profwen på karaktersstyrka utföras mindre af mäns nerna än af qwinnorna. Och dock mår gar man fråntänna dem denna egenskap, ändock kallar man dem så ofta swaga, att det knappt wore underligt om de slutligen blefwe det. Den förmenta swagheten är dock ofta den högsta ftYrta, litasom ej alltid de äro de största hjeltar hwilta dö på slagfältet med får och ära, utan de som ensamma och obekanta offra sig för sin öfwertygelse. (Sw. Arb.)