Norrländska Korrespondenten – 12 mars 1864, sida 2

sammans och sig sjelf sin wäg och det på stund! Sin lön och sina koftpenningar ifall hon få till nästa flytt ningsdag. — Så, inte ett ord mer! befallde patronen, då Christina wille tala. — Säg till Lovisa att hon kommer in. Herr Falkenstens ögon gnistrade, hela hans kropp skälfde, få att köksan fann rådligast att skynda ut. Men hon lemnade dörren till Yttre rummet öppen och alltså fom han att ofriwilligt afhöra ett uppbyggligt samtal mellan kökspigan Christina och huspigan Lovisa, hwilken sistnämnda började fasligt beskärma jig öfwer att wara i samma hus, fom en sådan lands wägsstrykerska, fom den der hushållerskan, hwilken icke blygdes att tjena hes en ungkarl. Lovisa, som war några och tjugo år gammal, war alldeles för mån om sitt goda namn och rytte att tjena tillfammans med en todender twetydia perfon, fom ger sig till en ungkarl. Att Lovisa sjelf tjenat fem år hos ungkarlen, det kom icke med i räkningen. Efter detta wackra samtal inträdde huspigan Lovisa och frågade ödmjukt, hwad patron befallde. — Jngenting annat än att hon packar sig sin wäg, hon också; tost och lön får hon till ömsetiden! — Zesses — hwad skall vet wara för krångel? frågade huspigan förbluffad. — Drag så långt wägeir räcker, befallde patronen. En half timme derefter inträdde pigorna, för att med gråtande tårar taga afsked, men egentligen i akt och mening att trotsa sig till högre lön, ty icke trodde de på att patron på fullt allwar kunde undwara både föfdgoch huspiga i en handwändning. Men det wäl instuderade talet stockades i halsen på dem, då de sågo patronens allwarsamma ansigte. (Forts.)