Och jag stred, och hoppet strödde sina rosOr på min kind. ! Och det var så ljuft att andas uti himlens fria vind. Och jag kände friska krafter strömma fram ur hvarje por. Dock för ringa var min styrka, våldets öfvermagt för stor. mA Ingen broders hand mig räcktes Tårad sågs ral hvarje blick. Bräaro-lurraropen ljodo kackt, men ingen hjelp jag fick. Var det fruktan, var det seghet! — Himlen döma må derom! — Nog, hur än jag stred och blödde, ingen ill milt bistånd kom. Och nu svika mina krafter. Sist dock svtka skall mitt mod. Handen domnar, hjertat brister, dagen sjunker ned i blod. Nattens skymning, dödens skymning breder vingen för min syn. Dock i döden än jag höja vill min blick med kopp mot skyn —— ————