Norrländska Korrespondenten – 9 mars 1864, sida 3

——— —L Det döende Polen. Solen sjunker. Nolnens bäddar färgas af dess purpurflod. Snart dess sista stråle slocknat. Snartforrunnit allt mitt blod. Nattens skymning, dodens skymning breder vingen för min syn. Dock i döden än jag höja vill min blick med hopp mot skyn. Kämpat har jag, lidit har jag. Rättvis var den kamp jag stred. Stort och skönt och herrligt målet, för hvars skull så djupt jag led. Nidiskt ville mördarn r ycka undan barnen från min barm, Och jag slet itu min fjettra, och jag vapnade min arm. Och jag stred som lejoninnan strider för sitt lif, sitt allt. Allt hvad mod och djerfhet heter tog i mig , en hög gestalt. Folken basvade af glädje vid den första blirt, som sprang Från min lie, vid det första svärdshugg, som i luften klang.