Norrländska Korrespondenten – 9 mars 1864, sida 2

DÅ hon på slaget tre steg in på gården ledfagar des hon in herr Falkenstens matsal, der den blifwande husbonden fatt ensam wid mivdagsdeserten. Han syntes wara en fyratio-Årig man, med wackert utseende. Wid hennes inträre steg han upp och bjöd henne en stol, hwilken hon också wäl tycktes behöfwa, ty hon war mycket blek och syntes nästan falla i wanmagt. Ett glas win styrtte henne. i — Min fru sade han — jag fruktar att ni misstagit er om beskaffenheten af den ifrågamarande tjensten. — Mig syntes annonsen dock mycket tydlig — swarade hon dröjande. Herr grosshandlaren önskar en medellös, bildad hushållerska, och såsom sökande till tjensten bar jag anmält mig. — Men — inwände han — en dam, fom ni fy ned wara — — jag wet sannerligen ide — — — Kanske är jag för ung? — frågade enkan. Jag är ej få unga, fom ni kanske föreställer er. — Om er ålder wille jag ej fråga er — fmar rade Falkensten med en artis bugnina. — Ah: hwarföre ide? Jag är 30 år! Passar icke den åldern? — Men den lön, som jag är i tillfälle erbjuda, motswarar säterligen ej edra fordringar. Hwad er ålder beträffar, min unga dam, nörsakas jag säga vent ut, att ni tagit till åtminstone sju eller åtta år för mycket. Det är wisserligen något owanligt för en dam af edra år; men jag forskar ej efter orsaken. — Skenet bedrager ej fällan — fate fru Via: ner. — Jag är kanske för wäl klärd att söka sådan tjenst; men om än icke mitt yttre förråder det, trycker mig dock den bittra nöden. Min man war en ung tjensteman och hans lön räckte knappt till dagligt bröd.