Norrländska Korrespondenten – 9 mars 1864, sida 2

flickor, tillhörande fruns umgängeskrets. Kontant lön kunde hon ide få: men hon skulle deremot erhålla allt fritt i huset, såsom rum, mat, twätt, hos ven cdriftligt sinnade jamiljen. Den unga enkan — wi kalla henne Therese Wig: ner — sjönk med ett bittert leende i fin stol och ref mekaniskt sönder äfwen detta anbud. Mej! — fade hon — heldre då en barnpigetjenst! Låt mig fe! huru mydket har jag öfwer i fadfan? Nio ror 50 öre — rälnade hon — i dag har jag onsraag; rummet är betaldt till lördag. Skall jag annoufera på nytt? nej, dertill har jag ide råd! Jag will förfråga mig hos min wärdinna, om hon tan staffa mig en passande tjenst. Bort med allt högmot! Må Gud så sta mig bi! Fru Långman wille få gerna hjelpa den stackars resante frun till en passande tjenst; men refommendationer saknades. Man wifte ju ide hwad fru Wianer war en pasjagerare. Men den unga enkan war wacker — hon lunde ju gerna få förkelattig platå på ett schweitzeri — trotte den wälmenande wärdinnan. Entan betackade fig för våret och aid in till sitt, tröstlös fom förnt På närmaste tivningstrydert köpte hon bladet för tagen och der blef hon lerd på nya fpår till fin utfomst. En i sin mogna ålder warande ogift herre önskare en anstäntig husbållerska. Då tjensten icke war beswärlig, önskade han att något bildadt, medel: löst fruntimmer måtte anmäla fig. Fru ianer bee tänkte fig ide länge, utan anmälde sig skriftligen, på Guts försyn. Tidigt andra morgonen erhöll bon hvar, med anmoden att infinna sig tlockan precis tre eftermiddagen hos grossören Faltensten, på hand landtgård ett stycke wäg utom staden.