Norrländska Korrespondenten – 5 mars 1864, sida 3

Underrättelser från Danmark. Om Dyppelställningen skrifver en tysk korrespondent: Nu galler det framförallt Sundeved, en landsdel som sträcker sig ut i Östersjön och i söder bildar Flensborgs hamn, i norr Aabenraa(Apenrade-) bugten och i öster är Omkring 300 steg skild från ön Als. Sundet är mycket djupt och har istark ström, så att det icke ens vid den strängaste vinter tillfryser, men ön är förbunden med fasta landet geInom en af danskarne slagen pontonbrygga. Dyppel är mycket högländt och stiger uppåt alltjemt ända till kusten, hvadan det äfven kallas Dyppelhöjderna. Och dessa Dyppelhöjder äro på en half mils bredd och mycket starkt af danskarne befästade från Flensborgstill Aabenraa-fjorden. Dit har den danska armåen dragit sig tillbaka, en fördel för danskarne är det äfven, att deras truppstyrka är tillräcklig att besätta denna befästning. Dertill kommer ytterligare, att de danska krigsskeppen kunna på båda sidor gå fram ända till Dyppelhöjderna och beskjuta en stormande fiende, som sålunda råkar ut för korseld. Krigsskeppen kryssa utanför Flensborgsfjorden och äro alltid i siste Blifva Dyppelhöjderna tagna, så måste äfven Als falla, enär ön ligger betydligt lägre, särdeles staden Sönderborg, som från Dyppelhöjderna kan starkt beskjutas. Från Slesvig skrifves den 9 Febr: (tysk beskrifning). En mil norr om staden Slesvig, ligga de första i sticket lemnade kanonerna, det är uteslutande den schlesvig-holsteinska armåns kanoner. Ju längre man kommer mot norr, desto flera bli de kullstjelpsta kanonerna, krutoch amunitionskärrorna; vid Helligbeck, midt emellan Slesvig och Flensborg, ligga ett par ihjelskjuna ungerska husarer, blodpölar bevisa, att striden börjat redan här Jag räknade från Helliobeck till Oversö tem döda hästar och fyra menniskolik, hvilka ännu lågo på samma ställe, der de 36 timmar förut stupat. När jag kom till Oversö, förändrades taflan. Ofverallt voro bönder och soldater sysselsatta att gräfva gropar, öfver alltsammansläpades patronkök och tornistrar. Man hade sagt mig, att jag ännu skulle sa se flera hundra döda ligga qvar; men jag säg mig förgäfves omkring och började redan tro, att berättelserna om slaget voro mycket öfverdrifna, då jag plötsligen vid en krökning af vägen såg 30 till 40 fallna ligga i landsvägediket idel österrikare, hvilka alla, så vidt jag kunde urskilja det i förbifarten blifvit skjutna i hufvudet (danskarna sägas i allmänhet ha skjutit för högt). Rysande vände jag mig bort — men hvarhelst jag kastade blicken, öfverallt lågo lik; än ensamma, än i hela ed — alla skjutna i hufvudet. I en skog vester om vägen måste striden na rasat häftigt, ty marken var här — — —