Norrländska Korrespondenten – 5 mars 1864, sida 3

AAA— ä sorcerad. Det är en fördel, att terrai: nen på Als, omedelbart framför Sön derbora, stiger mycket brant från funs det, så att man är i tillfälle att kunna uppkasta batterier, fom kunna bestryka broarna och det omedelbart ofwanför dem liggande området, och hwilta fåle: des med full kraft funna werka emot cen fiende, fom rycker utföre baden för att förfölja, sedan han twungit första liniens förswarare till reträtt — allt: sammans omständigbeter, fom tyskarne nog erinra fig från förra kriget. Dyppelställningen har twå egenskaper, hwilta måhända isynnerhet för en flantfällning äro af wäsenttlig betyrelse: den ena är att den är mycket kort och följaktligen, om få erfordras, fan hållag med temligen ringa antal trupper, — man beräfnar omkring 10,000 man, — och den andra är, att den är jemförel: sewis mycket djup, d. w. s. man fon på terrainen bakom den egentliga för swarslinien samla och utweckla mycket betydliga stridskrafter, utan att fienden fon nå vem med riretta skott eller eng märka att de äro der, förrän te plötgligen bryta fram på förskansningslinien och kasta fig öfwer hang förposter. Detta är en ide owäsendtlig olägenhet för fienden, ty det twingar honom att alltid hafwa en mycket stark bewakningg: afdelning, och tet tröttar och utmattar manskapet i hög grad. J tetta ögonblick torde på Als och i Dyppelställningen finnas mellan 20 och 30,000 man, men tet är ingenting fom hindrar att denna styrka fon hwilket ögenblick fom helst betydligt förstärkas, i fall de danske befälhafwarne besluta sig för att gripa till offensiven, t. er. om tyskarne skulle begå ten oförfiatigheten att ide qwarlemna tillräckliga tvupe per för positionens inneslutande, utan tåga norrut med en större styrka. Divisionen Hegermann-Lindenerone har i förening med näftan hela favalleriet gått öfwer Konge-ån, för att antingen någon tid taga position på Jutlands sydgräns eller för att öfwerföras till Fyen och der tjena såsom reserv för hufwudarmken på Als med Assens till inskeppningsort. Ofwerskrida tyskarne werkligen jut-läntska gränsen med någon betyr lig styrka, skall den danska kåren alltid hafwa war let mellan en fortsatt reträtt mot norr med Helgenäs såsom inskeppningspunkt, eller en marsch till Fredericia, hwarigenom den åter kommer i ometelbar beröring med Fyen och med bhufmudavmeen. Man bör lägga wäl märke till att tyskarne genom hwarje, steg, fom de taga mot norr, förswaga sig på den långa linie, fom de då nödgad intaga, oc) att det derigenom blir allt lättare och lättare för danskarne att med flottans tillhjelp koncentrera fina krafter hastigt och obemärkt och kasta fig öfwer någon enskild punkt med öfwerlägsen styrta — torteligen, förnya samma mar növer, fom 1849 lette till så lysande resultat wid Fredericia.