kedja, för att avancera och draga sig tillbaka, allt efter omständiaheterna. Straxt efter det rytteriet wändt om, kom fotfolket i sin wanliga warsch, blott litet hastigare än annars, igenkänligt på långt håll på sina hwita korsbandoler, och lätt på foten, emedan österrikarne ständigt draga i strid utan tornister och packning. På något afstånd liknade de, med sina höga tagelplymer i mössan, nästan wåra fotgradister. Wi afwatktade dem, skyddade bakom gärdesgårdar och häckar, stående eller sittande på hut bat: om en häst eller batom en död kamrat, allt som det föll fig; österrikarnes far noner tego ute på ängen, medan wåra båda fingo lof att språka, och nu aid striden öfwer gärdesgårdar och diken, ett mördande så wildt och ursinniat, att det är omöjligt för den, fom ide fett det, att göra fig något begrepp derom; till och med den fom mar närwarande, wet endast hwad fom skedde närmast honom sjelf, och detta är orsaken till att denna ffildring fanffe blifwit få ofullständig. Det må man tock säga om österrikarne, att ve siå såsom karlar i striden. Det är hwarken fråga om att wika eller wackla, åtminstone hafwa de gjort ett långt bättre intryck på oss än alla de preussiska tennfolrater hwilka wi hittills fått syn på; de förstå också att handtera fina gewär mer en sällsynt raskhet; de, med hwilka wi sammanträffade ten dagen, hade alla baklardningsgewär. En egendomlighet är också, att deras musik går met i striden. Jnnan de hunno fram till oss, hörde mi dämpade toner af teras blåginstrumenter. En kamrat påstod att de blåste säckpipa, men det lemnar jag nu i sitt wärde. Alltnog, wi slogos och gjorde wårt bästa, första och elfte renementena om hwarandra, wi dödade eller blefwo dödade, först på långt Håll, fe: dan närmare, beständigt närmare, flutligen man mot man, så gingo wi på med bajonetten, sedan wände wi kolfwen till, och snön blef röd och smälte på sina ställen, och det gnäggade och ftönade och suckade omkring oss; och dessa dragoner af det femte, ve slåss nu ide såsom det warit menniskor de hanrffades med, utan som om de klöfwe wed Karlen reser sig i stigbyglarne, subeln hwiner genom luften, motståndaren bes höfwer ide mer. Österrikarne weko eller drefwo oss tillbaka, och när en wintstöt jagare krutröken åt siran, sågo wi ned i valen en skog af främmande bajonetter, fom kommo te andra till undsättning. Under detta gräsliga blodbad fatt öfwerstlöjtnant Bed på fin häst, omgifwen af flera officerare, och fom: menderade, löjtnant Behrnt blef sårad wid bang five, sedan gick det aeneral Steinmann på samma sätt. Beck blef oskadad. Det är för litet att sigta på, sade en soldat. Han satt och såg sig omkring obekymrar och modia, fom om alltsammans warit en manöver på MNorres feelled. Tätt efter de österrikiska tor lonnerna förde deras ambulanswaanar med sina hwita flaggor; de anade wisst, att här blefwe något att samla upp, och det slog också i spann. Hwad skall jag berätta mera? Jag skulle önska att jag kunde återgifwa alla drag af mod, af uthållighet, af rödsförakt fom jag såg omkring mig ten eftermiddagen: om urmakaren, fom tappat fina patroner od) låg gömd bakom en död häst och laddare med dem, fom han faun i en österritares patronkök; om fmeden Jens fen, fom slogs med twå, sköt ven ena och spetsade den andra, medan han för egen räkning höll följande wackra liktal öfwer dem: Det går inte, det når inte, herr Granberg! Men sådana historier förstås endast för ögonblicket och fordra kamrater, deltagare till åbhörare. Då skymningen började, wille österrikarne intet mera, utan drogo sig tillbaka. Wi hielpte wåra fårade i wän och kommo till Flensborg inemot klockan