Norrländska Korrespondenten – 27 februari 1864, sida 2

Han wille icke att jag skulle lefwa olycklig, han wille icke att jag skulle lefwa utan dig. Och så talade Fredrik om sin kärlek; han målade i lifliga färger den sällhet fom wäntade dem. Jo sephine, hwars ögon ännu woro tårfyllda, började småle. — O! hwad jag är lycklig att höra din röst! — sade hon. — Ack Fredrik, jag trodde icke att det fanns så mycken sällhet! Fredrik qwardröjde icke länge. Han hade lyckats obemärkt träffa Josephine, och han önskade komma ut lika obemärkt; ty ven unga flickans ryckte hade blifwit honom dyrbart. Ad! det stackars barnet hade ingen annan hemgift. Han bade knappt gått, förrän abb Durand tom. Denne wärdige man fom ej envaft för att tröfta den stackars faderoch moderlösa; han fom äfwen för att uppfylla den aflidnas sista wilja. Nu underrättades Josephine om att hon war Helene Roussels dotter, och denna upptäckt fördubblade hennes sorg och saknad. — Gud ske Iof; fade hon snyftande — jag har alltid älskat henne som wore hon min mor! — Det återstår mig nu — fade abben — att underrätta er om hennes käraste önskan; hon önskade att ni blifwe nunna. — Derom har hon aldrig talat — swarade den unga flickan bleknande. — Ni war hennes enda glädje, hennes enda tröst, och då hon wisste att hon hade föga tid att lefwa, hade hon icke haft mod att påskynda en skiljsmessa fom döden snart skulle förorsaka. Min dotter, forts satte abben; för att helga fig åt Gud fordras en djup och uppriktig fromhet. Jag erhöll således i uppdrag