— Ah! hemgiften den bryr jag mig icke myc ket om. — Tusan; du tror mig då wara mycket rik? — Ni bergar er likwäl. — Ja, nätt oh jemt; utan mina smä affärer wore det knappt nog för mig. — Men jag fan aldrig älffa m:lle Linnewitle. — Försöt; åtminstone, försök; jag wet att du kan få henne. M:r Darcys ögonkast och det fina småleende, som åtföljde dessa ord, läto Fredrik misstänka att detta giftermål war projekteradt mellan de begge herrarne. För att ide låta saken gå ännu längre, skyndade Fre drik att bekänna sin kärlek, samt sitt beslut att gifta sig med den enda qwinna han kunde älska, eller och att aldrig gifta sig. Utan att nämna Josephines namn, dolde han likwäl icke att hon war utan förmögenhet, samt att hon lefde af sitt arbete; men han beskref henne såsom en engel af ffönhet och dygd, och flutade med att bönfalla hos fin far om hans samtycke till fin sällhet. Mir Darcy log ej mera. Fredriks ord buro en stämpel af passion och öppenhjertighet, fom rörde och bedröfwade honom på samma gång. — Huru hänger detta ihop? — fade han flutligen då den unge mannen, med tårfyllda ögon hade upphört att tala. — Hwar tusan har du lärt känna denna flicka? Fredrik undwek att säga huru nära den älffate bodde; och swarade att bekantskapen warit i flera månader. — Allt det der är bra, Fredrik — sade m:r Darcy — men jag ämnar ide låta vig begå en sådan där