på segheten till lägret kom, Och mörkret höljde slätten. Den natten soll väl gruflig frost, Lå ärans blanka svärd tog rost Gud vet i hvilkas händar! Från Dannevirke som ett lam Var hären bortledd, — blygd och skam! — Då tysken åter lordes fram På fältet en i sender. Och nu år Norden klädd i sorg, Och nu dess gräns blir trängre, Och Sverges hasd med Sveaborg Står ej så ensam längre Forraderi, du lömska knif, Du frusna huggorm, kläckt till lif Bland friska lagrars värma! Så grymt ditt dåd än aldrig var, Ty se den hår, som hådan drar. Den tvenne gånger segrat har, Och får en flykt dock härma! i ) I i Bland öfvermakten, likt en flod, Som klämd bland klippor skridor, Reträtten gör sin väg i blod — Månn det ej nu är tider? ö Hvarl ogonblick är sekler vårdl, Om hjelpa nyss förut var kärt, Så är det nu nödvändigt. Ett dröjsmål — och vår skuld blir svår! Kvart hugy, der skistas, ger oss sår, Den kraft, som blöder der, är vår! 0, dröjsmål är eländigt! Välan, när taga vi i tu Med röfvaren den lede? Hör, Nordens ungdom brusar ju Liksom ett haf i vrede! Nog är det ofta sagdt, den bör (Här ge vi vise man gehör) Ha mera tand för tunga; Men ingen makt skall dock förmå Dess hjerta till att layre slå, Och sången den rår ingen på — Vi måste — måste — sjunga! Så sjunga vi ock nu jemväl; (och ingen oss förkattre!) pen här, som sveks af sitt hesal, Vi råda: valj ett bättre! Sen, bröder, visen preussarn hem, Och Slesvig-Holstein — tukten dem! Man vet I konsten kunnen På stenkolsön och kejsarstoln Bor hjelparn ej — men val vid poln! Hans hug år ten, hans sköld som soln! Den hjelparen är funnen