Norrländska Korrespondenten – 20 februari 1864, sida 2

sig omkring. De älskande hade då nöjet att ändtligen på nära håll betrakta hwarandra, att tala med ögonen, åtminstone få mycket fom ställets helighet tillät, och när be gingo ur förfan, hade den kärlek de ufwers lemnadt fig åt, ännu mera tilltagit. Under fer weckor war deras lycka stor; doc börs jade de icke åtnöjas med denna lycka. Förgäfwes sågo de hwarandra hwarenda dag. Förgäfwes war det att de woro säkra om att de älskade hwarandra. Josephine började önska att Fredrik skulle tala med henne; att hon kunde swara honom; detta wore henne nog; hwad Fredrik beträffade hade han ännu flera önskningar. Hurn som helst funderade begge oupphörligt huru de skulle kunna finna ett medel att blifwa ännu lyckligare än de redan woro. Fredrik hade märkt att alla söndagar då Iofephine gick ur kyrkan, stannade hon en stund för att tala med en gammal tiggargumma; han hade flera än en gång med förtjusning hört hennes ljufwa röst då hon talade med gumman Nacquart, och dessa samtal ådagalade den unga flickans såwäl goda hjerta som intresse för gumman. Hon hade med förwåning märkt att gumman aldrig tigare af Josephine, samt att begge samtalade på ett fått fom antydde gammal bekantskap. Han uppgjorde fin Plan och följande fönvag sedan han på afstånd åtföljt Josephine ända til hennes bostad, återwände han. Gumman fatt ännu qwar. Fredrik wäntade till def några andra perjoner af hennes yrke aflänsnade fia, och just fom äfs wen hon skulle gå fin wäg, nalkades han och lade en louisdor i hennes hand. — Om ni will förtjena en till, min beskedliga gumma — sade han småleende, få infinn er i afton klockan ätta bakom Luxembourgträdgården — jag will