Norrländska Korrespondenten – 20 februari 1864, sida 2

wissbeten om fin olycka framför denna pinande omifshet, och hon öppnade fönftret. Hennes bestörta blick föll genast på grannens behagliga geftalt; han öppnade just vå sitt fönster. Wid det utrop af harm, bestörtning och glädje, som den stackars flickan gjorde, i det hon tog ett steg baflänges, tnäppte den okände ihop händerna, med en bönfallande min, liksom för att hon skulle qwarstanna nå gra minuter. Det war nu ide tid att Josephine dolde den känsla af intresse, fom hon erfor; om hon wägrade fruttade hon dessutom att han sedan aldrig skulle synas till. Hon qwarblef således och nu börjades ett af dessa tysta hemliga samtal hwarwid tärleten få wäl kan undwara ord. Utan att ingå i onyttiga detaljer, om den skicklighet ve anwände, må det blott omnämns nad att twå dagar derefter wisste Josefine att den unge mannens namn mar Fredrik, äfwensom han då wisste att hon hette Josephine. Ett ren-dez-vousd be ramades medelst tecken; vet skulle ega rum följande söndagen i kyrtan. Dessutom sare de hwarandra en hel hop saker, men isynnerhet att ve älskade hwarandra. När söndagen tom, gick Josephine i kyrkan med sin mor; den unga flickans hjerta klappade af kärlek. Redan minnet af denna känsla är ju en njutning. Fre drik befann fig snart bakom dem och på få föga afstånd, att hon knappt wågade wända hufwudet twå eller tre gånger under hela wägen; men hon wisste att han följte med, att ban war der för hennes skull, och denna tanke war mycket behaglig. Fredrik tog plats i kyrkan några steg från Joe sephine samt kunde nu se henne fullkomligt, utan att blifwa sedd af modren. Så länge gurstjensten warade, åhörde Helene den så andägtigt, att hon icke alls såg