Norrländska Korrespondenten – 17 februari 1864, sida 3

Ärbetets ära och välsignelse. (Ur Svenska Arbetaren.) Du skall nära dig i din anletes svett, Sade Gud, då menniskan föll, Och som Gud sitt ord han ock höll. Vår sol sedan dess mången möda sett. Arbetal böd Gud den felande — men, Han gaf sin välsignelse, ger den än. Och den biltoge gick utur Eden, följd Af sin maka, i nöd och i lust. Och med mödan stod han en dust. Och hans panna sågs af svettdroppar höljd. Men, marken bar skördar, ej tistlar blott, Och Fadren derofvan fann det var godt. Och jorden blef tacksam, allt mer och mer, För hvar idog menniskas flit, När till Gud hon satte sin lit. Och välsignelse strömmade ymnigt ner Till hvarje gagnande mödas lön. Och lugn var natten och dagen skön. Snart rönte man då, att arbete går Men ära i verlden fram Och att lättjan höljes med skam Hur högt på samhällets trappa du står Du måste dock verka uti ditt kall, Tills afton är kommen och dag är all. Du som arbetare kallas, är Ju lycklig, ja afundsvärd, När trött du vid hemmets härd, Af alla aktad; för mången kär, Din hvila njuter och mödans lön, Och samlar då dina till aftonbön. När du samvetsgrant uppfyller din pligt Och ej anser för tomma ord Dygd, ära och fosterjord . . . När dessa för dig hafva helig vigt I rådets sal och mödans stig, Då hel, hel, Svenska arbetare dig! 0, Gud! Du, som faderligt hört vår bön, Och låtit vårt Svealand Med andra gå hand i hand I slöjder, konster och nya rön, Din nåds, din kärleks himmelska bloss Håll än, beskyddande, öfver oss! Låt ingen ovän våldgästa här Och nedrifva hvad vi byggt opp Och släcka vårt grundade hopp Om en battre framtid, så viss.. så när. .. Var du vår tröst i bekymrens dar, Du Himlens Herre ... Du, allas Far! Wilhelmina.