Norrländska Korrespondenten – 17 februari 1864, sida 2

Hon fick någon tröst endast då hon tänkte på den timma om aftonen då hon hörde den wackra rösten sjunga om lyckan att älska och att wara älskad, ty då war hennes njutning utan bismak af obehagliga ämnen. J skydd af skymningen berusade hon sig med åhörandet af dessa sånger, hwilka förekommo henne så mycket ljufware som hon ej behöfde swara derpå. Hwarje afton war hon lyclig deraf, en lyda fom räckte hela följande dagen. Man må då döma om hennes smärta vå en afton sedan hon flädt sitt ljus litsom för att gifwa signalen, och då hon satt sig bakom den fråndragna gardinen, hon öfwertygades om att en djup tystnad herrskade hos grannen, hwilken icke ens öppnade sitt fönster. Emedan hans wanligen wid denna tid upplysta rum tycktes wara alldeles mörkt, hoppades Josephine i början att hon fanffe ännu ide war hemkommen. Men klockan slog slutligen tolf i kyrktornet; det bårjade till oc) med dagas, utan att hennes ängslan stillades. Hwad hade då händt honom? Morgonen samma dag hade ju hennes mor knappt gått ut, förrän den unge grannen wisade sig och kanske aldrig hade hans blifar warit ömmare oc) mera bedjande. Skulle möjligen hennes långa motstånd slutligen hafwa afskräckt honom? Månne han icke mera wille tänka på den fom få stötte honom ifrån fig? Hade han flyttat? Josephine belägrades af en hop dylika tankar, hwartill fom det grymma twiflet huruwida hon någonsin mer skulle återse den okände; den stackars flickan war under hela den dagen mycket tankspridd. Hon tas lade och handlade utan att weta hwad hon fade els ler gjorde. (Forts.)