Norrländska Korrespondenten – 17 februari 1864, sida 2

måste tillägga, icke utan ett wisst nöje, att sångaren war ingen annan än den unga grannen. Josephine hörde nu hwartenda ord af en romans hwari beskrefs kärleken äfwensom lyckan att fe den man älstar, få att man skulle känt sig rörd deraf, äfwen om man ej warit aderton år. Josephine njöt af dessa ömma toner ännu sedan sången upphört. Den känsla, som för första gången beskrefs för henne, förelom henne få ljuf, sä rörande! Man kunde således älska på ett annat sätt än gumman Nacquart? Denna upptäckt blef en sådan källa til funderingar för den unga flickan, att ifrån denna dag upp: hörde hon att fänna ledsnad. Jcke blott hennes drömmerier woro mera oroliga, utan under dagens lopp anwände hon en del af sin tid med att observera allt fom passerade midt emot hennes fönster, men hwilken förströelse hade fina fmårigs heter i modrens närwaro. Hon märkte fnart att den okände icke brydde sig om någon annan än henne; ty han öppnade aldrig sitt fönster, förrän han fett Helene Roeussel på ut, hwilket ide inträffade mer än twå gångar i weckan. Då hare Josephine behof af hela sitt mod för att ide wisa fia, då hon såg honom bönfalla med ett få ljuft fmåleende och med få uttrycksfulla blickar, att ord ide kunnat wara mwältaligare. Under åtminstone fjorton dagar twekade Sofephine; hon fick detta mod mindre genom fin styrka än genom fin blyghet, ty hen darrade wid tanten att träda fram och swara på dessa stumma frågor. Hwarje gång då efter Helenes hemkomst den unge mannen stängde sitt fönster med en förtwiflad uppsyn, blef den stackars flickan så illa till mods, att hon med möda kunde återhålla sina tårar.