Norrländska Korrespondenten – 13 februari 1864, sida 3

det war omöjligt att icke förstå deras språk. Efter några minuter af fåfäng wäntan, såg hon på sitt ur, under en gest fom uttryckte att han hindrades gmars blifwa, och fattade fin hatt; förmodligen hade han gått ut, ty Josphine såg honom ej widare. När Helene återkom, hade den unga flickan återtagit sitt arbete, samt försökte wisa sitt manliga lugn; men aldrig, det måste medgifwas, hade hon känt en dylik rörelse. Det som händt war egentligen den första tilldragelsen i hennes Lif. Den förekom bhenz ne wara af sådant intresse, samt måhända af så ljuf beskaffenhet, att Hon ide kunde låta bli att tänka dere på under hela dagen. Oupppssörligt lät en ofriwillig rörelse hennes blickar falla twärtigenom gardinen, men den unge grannen syntes ej till. — SÅ mydet bättre — tänkte hon, då hennes mor hade gått ut och IJofgphine kunde wara i fred med fina tankar — så mycket bättre att han ide wir fat fig; om min tant såge honom, skulle hon ide mes ra låta mig arbeta framför detta fönfter, fanfte att han ide bor der i hufet. Jag will påminna mig att hittills det der rummet warit hyrdt af ett äldre frun: timmer, kanske war han på besök hos henne; tanffe kommer han ide åter. Jag skulle perna wilja möta honom om föndag när wi gå i kyrkan. Man möter ju mycket folk, hwarföre icke honom äfwen? Oc under önskningar och gissningar förflöt natten utan att Jofephine somnade. Morgonen derpå war hon få blef, att Helene trodde henne wara sjuk, samt wille att hon ide skulle arbeta, under det att dottren deremot aldrig sin få, ifrig att skynda till den plats hon hade för sitt arbete. (Fortj.)