Norrländska Korrespondenten – 13 februari 1864, sida 3

påstår? Ack! om få är förhållandet, hwarföre blef man ffapad? Dessa stunder af sorgliga drömmerier blefwo tal: rikare dag efter dag, sedan Josephine blifwit aderton år. Det hände henne ofta att då Helene hade gått ut med färdigt arbete, satt hon mera än en timmas tid med hufwudet lutadt öfwer arbete. Hon öfmerlemnade fig då åt en få djup melankoli, att tårarne länge runno utför hennes finder utan att hon märtte det. Liksom ur en dröm waknade hon ur detta tillstånd, fom för henne ide war utan ett wisst behag, och hon skyndade fig då att utplåna fpåren efter tå rarne innan modren återkom. En dag då hon trodde sig höra sin mors steg i trappan i det ögonblick då hennes ögon ännu woro fuktiga af tårar öppnade hon fönstret, wid hwilket bon arbetade, på vet att luften skulle hastigt affwalfa hennes rödgråtna ögon. Hennes blickar mötte blickarne från en ung man, fom från ett fönfter på motsatta sidan af gatan tycktes betrakta henne med lika mycket nöje fom intresse. Åsynen af en basilisk skulle icke förskräckt Joss phine få mycket fom detta; hon tillslöt fönstret hastigt, och den näswise betraktaren uttryckte fin saknad mer delst ett lätt utrop, som rätt wäl uppfängades af den unga flickans öron. Jcke nöjd med att hafwa satt glasrutan mellan fig oh honom, drog hon till gardinen, fom eljest ide plägade wara tilldragen, ifynnerhet fom arbetet erfordrade mycken dager. Det war ide förrän hon förskansat fig bakom detta dubbla skydd fom hon wågade kasta en rädd blid på fin nye aranne. Han stod ännu framför fitt fönster med fi na ögon fästade på Jofepbines tillslutna fönster. Des: ja ögon woro mörka och få ljufwa, så bedjande, att