giften i ett kloster. Genom att försaka lifwets alla små behag hade hon lyckats spara ihop nära tusen gcus. När Josephine fyllt femton år, förekom således tan: ken att skiljas från detta lifwet icke så förskräcklig för Helene. Abbe Durand, hennes bigtfar, fom fände hennes hemlighet, war af samma tanke som hou. De trodde således begge att en stackars faderoch moderlös flicka skulle med glädje beträda en säker tillflyktsort, der hennes lefnad i lugn förflöte, samt att hon skulle föredraga klostret framför den dystra enslighet som wäntade henne ute i werlden. Josphines skönhet hade blifwit utmärkt, en ypperlig wäxt, de wackraste blå ögon man kunde se, reguliera drag, i hwilka uttrycket war englalikt, allt med ett ord, gjorde denna flicka till en förtjusande warelse. Emellertid hade hon aldrig fjelf märkt att hon war wacker. Hennes själ hade bibehållit en wiss barnslig egenskap att aflägsna från hennes tankar allt fom kunde hafwa något sammanhang med tofets teri såwäl fom med kärlek. Hon war till och med alldeles owetande att det kunde mara til fördel för en qwinna att wara wacker; hwad än hennes tankar kunde wara då hon under tystnad arbetade jemte Helene, buro dessa tankar likwäl alltid pregeln af en få ren ostuld, att hon ide twekade att helt öppet få ga dem, när händelsewis Helene frågade. — Hwad tänker du på, Jofephine? Det war emellertid lyckligt att denna fråga ide gjordes uti ögonblick af djup nedslagenhet, af nedtryckande ledsnad, då det stackars barnet ofta fade till sig sjelf: — ÄUr detta då lifwet? Dessa menniskor fom gå hwart de behaga, som träffas, som talas wid, äro wäl de werkligen mindre lyckliga än jag, såsom min tant