gumman Räacquari. Af madam Bawr. (Forts. fr. N:o 10). Det war werkligen Josephine; hon fom snart åter bärande en wattenkarafin; wattnade en mycket wacker törnros i fönstret, och stängde det sedan. — Nu — sade gumman, i det hon lemnade sin post — kan jag gå hem och äta och sofwa lugnt; i more gon bämtar hon utan twifwel mjölken, fom wanligt. Men detta hopp slog felt; morgondagen och fleva andra dagar förflöto och Josephine mifade fig ide på gatan och nästan aldrig i fönstret. Således måste tiggargumman åtnöja fig med att fe henne gå i kyrkan söndagarne, och alltid åtföljd af den allwarsamme Helene Roussel. Man måfte weta, för att förflara denna föränbring, att Helene Roussel ide war bland de qwinnor fom söka dölja ett fel under dygdens mask; hon mar werkligen dygdig, om den uppriktigaste ånger kan ersätta oskulden. Offer för en fann färlef och för den nedrigaste förföljelse, hade hon fallit; men hennes wanheder hade blott ökat de känslor af fromhet fom fedan barndomen marit inpräglade i hennes själ. Hoppet att kunna bereda sin dotter ett oförwitligt rykte war hennes enda tröst här på jorden. Hon stulle rött af fora mid tanken att denna botter en dag skulle blifwa lika brottflig fom hon anfåg fig mar ra. Hon fann naturliatwis att Sofeiphineg skönhet stulle blifwa tällan till en werklig sorg för henne; hon kunde icke se henne så wacker, utan att beklaga