— fördömda qvinnor! Nå, inte bör Löjtnanteu bryta stafven öfver allesammans heller! Bah, de duga icke en! Derför assvor jag från den stunden all tanke på giftermål. De äro ena oförskämda schåp alla — gå i åbäkiga krinoliner och hårruskor i nacken rakt på en ute. Tacka vet jag henne, Lisa, hon är som en granstam på alla sidor, och så bör qvinnan vara — alltid naturlig Nå, det finnes väl flera naturbarn! Naturbarn? Bara prat, Lisa, som jag ska bevisa med mitt sjerde äfventyr. Således ännu ett giftermålsförsök? Ja, det sista, på min ära! Jag blef kall för könet ända tills för tio årsen — ? Tio år sen? Löjtnanten var då 50 år!. Ja, då red hin onde mig för allra sista gången Jag var på en gastronomisk resa till en bekant, ett Kommerceråd i Bleking — Lisa, hon kan inte tro hvad der åts för en kräftpudding! 1 bästa lynne kom jag en dag vid bordet att kasta ögat genom fönstret, då jag blef varse de vackraste fruntimmersfötter jag någonsin sett, icke skylda af någon lång klädning, utan framträdande i Guds fria natur, täckte blott af de snöhvitaste strumpor och små svarta skor. Denna anblick väckte min oro. Jag blickade efter egarinnan och fann en tjusande Blekingska, som i sin originella drägt utbjöd blommor och frukt. Himmel, hvilka behag! En hy som smultron och mjölk, bla ögon, I blondt hår och de nämnda små fötterna. Jag blef tokig af kärlek och naturligtvis talade jag kärlekens språk med henne, köpte alla hennes blommor — och detta, språket och blomsterbandeln, upprepade jag flera vec( kors tid. I början syntes hon förvånad; ty jag betalade riktigt och inköpte sådana partier, att min vän Kommercerådet kunnat ha sitt årsbehof af foder En dag, jag glömmer det aldrig, följde flickan mig på afstånd under en spatserfärd. Gud skall veta att jag fick fross-skakning, af kärlek förstås så att jag tillika blef helt varm och för första gången sedan många år ånyo röd i synen. Hon kom slutligen tätt i hälarne efter mig innan jag A säga ett ord var hon vid min sida och fattade min band, som bon böljde med brännheta kyssar. Ett sådant ömhetsprof hade jag icke väntat. Huwuy Greta!, utropade jag, du älskar således mig? — a, suckade hon och slog ned ögonen, skulle jag inte CN ska er, som jag har att tacka för så mycket! — För hvad då, lilla häxa? läspede jag förtjust öfver den naiva i bekännelsen. Ack, min välgörare, utbrast hon, vore Lasse här, skulle han säga detsamma — Lasse! afbröt jag förbluffad, Lasse — hvem är ; det? — Det är, stammade hon förlägen, det är min — skatt! Jag stod orörlig af båpnad, och Greta fortfor: I hela två år har han varit min fästman, men hans mor vill ej höra talas om giftermål om jag inte kan medföra ! minst 100 rdr i boet. Se, snälla herrn, herrn, derför har jag börjut min handel, som dock ej bar sig förr än ni kom. Nu bar jag förtjent så att Lasses mor kan vara belåten — Utom mig af raseri slet jag tvärt min hand ur hennes: Bort från mina ögon, du, och hela ditt inmariga kön! skrek jag; men hon stannade ändå och blickade på mig helt bestört — trodde sörmodligen att jag blifvit blixt galn. IIa ha ha, sköna na turbarn! i Nå, men, käre Löjtnanten, hon rar 4 i ju fästad! i PFästad? Fästad? Det äro de alla, tror jag, utom min sörsta; hon var ett undantag! Men ödet ville också med henne att en annan skulle salla på läppen. Ragoen så qvick var hon att bita på kroken! Ilon hette Lisen hon, var fos mA 1 a La 1