Norrländska Korrespondenten – 10 februari 1864, sida 2

det som kunde antagas som en werklig egenhet i menniskohjertat, war att hon fattade en liflig och oför-; klarlig ömhet för detta barn. Hon, som hittills hade warit främmande för all känslofullhet, han fom af intet band förenades med samhället, fann ett ljuft behag uti det hemliga band, fom döpelsen hade knutit emellan henne och guddottren. Under många år förflöt fedan ingen dag utan att den gamla tiggargumman ställde fig under Helena Roussels fönster, lycklig om hon upptäckte en skymt af Joscphines ljuslockiga hufwud. Sedan flickan uppnått sex år, skickades hon af modren att om morgnarne köpa mjölk wid gatan Sainte-Marguerite. Gumman Nacquart ställde fig då alltid i wägen för barnet; och i början nöjde hon fig med att småle åt den lilla wackra flickan. Detta småleende fom kunde kallas grimaser, gjorde den werfan att den lilla Jofephine flydde, i det Hon bortwände hufwudet. Föga belåten med dessa första försök att närma fig fit guddotter, beslöt den gamla tiggerskan att mända fig till flickan i samma egenskap fom hon anlitade alla menniffor, nemligen tigganbde. — Jag bar inga pengar, min beffedliga gumma, — swarade den lilla — men i morgon, om hi då är här, skall jag försöka att skaffa er en fou. Dagen derpå höll werkligen Josephine sitt löfte; och denna gång war det ur djupet af sin själ som aumman Nacquart uttalade den wanliga frafen: Må Gud wälsigna er. Hennes fuktiga ögon följde barnet ända till Helena Roussels port. Hänförd af en känsla, mäktigare än hennes natur, uppgjorde hon nu det förslaget att anwända för sin guddotter den sou, hon nyss fått af henne. Man måste hafwa en