plötsligt med sex steg i språnget ut-— för trappan, kastar sig i mina armar och skriker som en besatt: Lyckönska mig, bror, lyckönska mig!? Till hvad? irågade Jag; vär det din födelsedag? — Ja, jag är pånyttfödd — Å hon är min! — Hon? Hvilken hona? Kors, Louise, den gudomliga Louise — Jag bleknade — Som jag länge tillbedit, fortfor han det vet du, jag har ju lemnat dig öfver tjugo poemer med öfverskriften: till Louise! — ÅAtminstone vet jag det: nu! stammade jag och sökte bli qvitt kanaljen. (Forts)