Norrländska Korrespondenten – 6 februari 1864, sida 3

tidlig. Då tiggargumman, hållande gurdottern i sina armar, lofwade att wara hennes andra mor, betraktade hon barnet, som smålog. — Må Gud beskydda dig, stackars liten, — fade hon rörd; ty första gången i sin lefnad erfor kansle gumman Nacquart inom sig någonting liknande känsla. sicgeran döpelseakten war slutad och hon såg att läkaren och hang brorson aflägsnade fig, medförans de Madeleine Sofgphine, beslöt hon att följa dem ett långt stycke wäg, få länge hennes krafter tillät henne. Stödjande sig på sin krycka, lyckades hon följa med få att hon ide förlorade dem ur sigte, ehuru de pins go ganska fort, ända till def de inträdde i ett hus wid gatan de Bussy, hwarest läkaren bodde. Tad ware hennes bekantskap bland alla traktens famwaller:kärringar, hwilka sedan mänga år aldrig gingo förbi gumman Nacquart utan att gifwa henne en sou eller åtminstone nicka åt henne, skaffade hon fia nu reda på att barnet uppammades wid gatan Vaugirard ingen hade fett modren och ingen kände hwem hon tunde wara. Den gamla tiggargumman, som drefs af jag wet ej hwad slags nyfikenhet eller omsorg, före satte fig att fortfarande Hålla reda på barnets wir stelseort, och emedan hon alltsedan sin födelse hade tillbringat sin dag på Paris gator (ty hennes nobla yrte hade äfwen idkats af hennes mor) så slog hon jig nu ned på gatan de Bussy, midt emot mr Laroches port, i förmodan att någongång få fe barnets hem lighetsfulla mor komma ut. (Forts.)