Norrländska Korrespondenten – 6 februari 1864, sida 3

—Herr Laroche, swarade abbe Durand (så hette presten)) hwarföre har ni vå ide fört med er faddrar? -Jag ämnade läta min brorson föreställa que: far — och han wisade derwid på en gosse, hwilken temligen tafatt höll i sina armar den nyfödde — den första qwinna wi få tag i, kan ju göra tjenst som den andra faddern. Presten såg sig omkring. Han warseblef i fyr: fan endast twenne personer: ett wälklädt borgerligt fruntimmer och en gammal qwinna, klädd i slarfwor. Den sistnämnda hade wid kyrkporten emottagit all mosor af de förbigående. Nu hade äfwen hon gått in i kyrkan för att förrätta sin bön. Presten fram förde sin anhällan först hos det wälklädda fruntimret, men han återkom snart till mr Laroche, med under vättelfe att hon gifwit ett wägrande swar. — Då återftår of ingen annan ntwäg — tillas de han — än att wända oss till gumman Nacquart; men hon är tiggerska här i församlingen och kanske er herr brorson generar sig? — Betyder ingenting — afbröt läkaren — en: dast barnet blir döpt, så att jag får återwända till mina göromål; wi äro ju alla lika inför Gud. Sevan mir Laroche yttrat dessa ord, blott ifrig att snart få saken afgjord, närmade han sig gumman Nacquart och erbjöd henne hundra sous, om hon wille stå fadder åt en liten flicka. Affären uppgjordes snart, och till gummans stora belåtenhet; hon lofwade att hwarje morgon bedja I för barnet, för dess far, dess mor och för alla def I anhöriga. Till och med i den mest triviala menniskas ögon stulle venna döpelseceremoni synas rörande och hög — —— W— —————4 .AQOAeSiueeee .. U 2——ä4Aä V—— uU——.