Norrländska Korrespondenten – 6 februari 1864, sida 2

— Hwem är der? — frågade han och försökte att sträcka sig mot henne. — Det är din dotter, — swarade baronessan helt lågt. — Nåwäl! — återtog gubben, — må hon, i den Guds namn som förlåter, aldrig weta att jag är hennes far! : Då hon såg den för henne otända mannen färdig att uppgifwa fin sista suck; hade Wilhelmina rönt den för ungdomen få manliga instinktmessiga och djupa fasa för döden. Hennes ben darrade, hon kände lust att fly undan. Ett tecken af modren och en blick af Frans lugnade benne snart och hon nalkades med en qwarlefwa af blyghet och en blandning af medlidande och förlägenhet, fom gjorde henne Harmant. — Hennes ftora ögon, alldeles fyllda af tårar, Upp: lyfte hålans skymning; hon plågades af att ide funna hjelpa det onda fom hon såg, och denna milda medlidsamhet förskönade henne ännu mera. — Hennes wackra händer darrade, hennes halföppnade läppar bleknade och tårarne dallrade under ögonhåren. — Att ide få omfamna min dotter! — suckade tyst den döende och wände fig om på sitt läger. Då makan wille uppmana honom dertill, ut brast han: — Nej! jag har ingen rätt till en sådan lycka. Det är nödmwändiat att botgöringen blir fullständig. Ulrik låg på en bädd af torra löf, boppackadde mellan ekens rötter. Man kunde fe att hans förr lossningsstund mar kommen. Döden widrörde honom redan med sitt pekfinger. Lugnet sänkte fig fmåningom öfwer hans ansigte, fom alltmera antog förkla ringens utseende; man fann der ännu de skarpa fåror som äro följder af ett stormigt lif; men leendet ere yndag) kl. half 8 em. God musik.