Norrländska Korrespondenten – 6 februari 1864, sida 2

Ulriks klubbformiga påk, som han bortkastat så att den fastnat med ena ändan i jorden och då blott war en förtorkad trädstam, wisade nu arenar och qmwistar betäckta med blad och blommor. De begge qwins norna betraktade den utan att förstå något; men Frans säg i den ett tecken till himmelens nåd och gladde fig i fitt hjerta. Den gamla efen wred och wände alltjemt på fina knotiga grenar; def stam, fårad af åftan, öppnade fig såsom ett wilddjurs mörka fula. — Det är här, — sade Frans. Mina blef rädd och studsade samt drog sin lilla hand tillbaka ur Franse. — Det är nödwändigt. — fade den unge man: nen, Hon följde honom utan motstånd; ett ögonblick lemnade han henne på tröskeln. Ulrik såg pilgrimen först inträda och sträckte mot honom sina begge händer. — Frans, jag dör. Bringar du mig förlåtelse? — Sa, — swarade han, — förlåtelse och kärlek. Han steg åt sidan, och Ulrik kunde se sin maka; han gjorde en rörelse för att kasta sig till hennes fötter; hon lade sin hand på hans arm och hejdade honom. — Allt är glömt, — sade hon till honom — du återkommer till slottet! — Nej! — swarade han, — jag skall aldrig lemna detta ställe för annat än att gå der upp. Hon tittade på siran om den stora tlyftan i i trär tets stam, som tjenade honom till dörr, liksom för att ännu finna luft och ljus, som den döendes öga få lystet söker .. han warseblef säsom en obestämd figur Wilhelmina, fom qwarstannat i skuggan ...