de faseliga polyper eller blodlefrar, dem bränwinet werkar wid och uti sjelfwa hjertat. Beware Gud hwar och en att gifwa sina barn bränwin, hwilka ännu iro uti wexten. Ty de finaste lifstrå bar, fom äro i utdragning, blifwa derigenom uttorkade och härdade i otid. — Fast mera ligger det magt på atttillfe, det nationen ej ifrån unga åren blir utmärglad genom det fördömliga bränwinssupandet, fom bortrycker många tusende i otid och gör att all wedermwärdighet mer biter på den ängsliga fuparen, när han ej får fin sup m. m (Se Linnes Föreläsn. om Dieten. Pro: fessor A. H. Florman yttrar: Bräns win är skarpt och retande. Det tan fåledes hänföras bland läkemedlen, få wida man ide will anse det fom ett gift, hwartill det kommer nära nog, ty ett wattenfritt och oblandadt bränwin tåles icke af någon menniska och det är icke utan exempel att små barn, fom oför: warandes kommit att nedswälja någon liten portion wanligt bränwin, antingen dött deraf eller med möda kunnat räd: das. Man anfer för orimligt att en frisk dagligen nyttjar werksamma medi kamenter såsom fina och opium. Ja det skulle ofelbart skada hans helsa. Li kaså orimligt och skadligt är bruket af så retande medel, fom bränwin, då det icke är angifwet eller förordnadt, som läkemedel. (Se widare hans tal i Lunds Nykterhets-Sälff. 1857 och Dito 1838, hwardera 2 ff.) — C. W. Hufeland och 3. Sönnerberg hafva, den förre för: fattat på tyska, den fednare öfwersatt på swenska (1804) en afhandling: Om bränwinets giftiga mwerfan, der det heter: Wi marna och sky för opium, Bel: ladonna, Bly, m. fl. och bränmwinet alle na, hwars förstörande werkningar icke eftergifwa förenämnde gifters, hafwa tilldelat borgarrätt och tillåta det förstöra den skönaste blomman i menniffoslägtet. Gift falla wi det, fom redan i ringa portion fan i menniffo-froppen frambringa wåldsamma och skadliga mertningar. (Forts.)