landets fasa; de mina begreto min död; det war mitt lif man borde hafwa begråtit. Mina missgerningar ökares liksom mina dagar och jag wäckte mindre fafa hos andra än hos mig sjelf. Gud war mig blott ett namn; Helwetet blott ett ord; mina ögon slöto fia för ljuset och mina öron för sanningen.. Du fom... hwad mar det fom rörde fig inom mig... Jag jpar rade ditt lif, jag fom aldrig sparade någons, och nu hör jag dina ord, fom jag skulle höra en fader tala; be gör af mig en ny menniffa... Jag tror jag darrar, och jag känner att om jag skulle kunna räddas, så måste det wara genom dig. — Jcke genom mig men genom ångren. — Jaä är färdig till allt, — utropade Ulrik, — säg och jag lyder. Pilgrimen tog wildmannens klubba och nedstötte den i jorden. — Knäböj och bed, — fade han, — inför mwittnet och werktyget för dina brott. Han skall tala för big om straff, under det att mitt pilgrimskors, fom jag öfwerlemnar åt dig, Mall tala till dia om mMedlidande, och (ät sedan dagar och årstider förgås; underkasta dig, utan att beklaga dig hunger och törst: låt vin stolthet förwandla fig i ödmjukhet; förändra ditt mordiska sinne till en mild godhet; blif i stället för de swagas tyrann allas tjenare; må botgöringen wara utan motfwarighet liksom brottsligheten war det. Då tiden är inne, att du förtjenat förlåtelse, skall du återse mig. Frans begaf sig bort och under långa månader fastade, gret och bad den ångerfulla Ulrit. På slottet Hengheim och i wedhuggarens halm: : täckta koja wäckte pilgrimens återkomst glädje i alla hiertan. Den gamla fadren wäntade blott på honom