Norrländska Korrespondenten – 3 februari 1864, sida 2

nej! aldrig, aldrig på Ulrik von Hengheims bädd... Jag är besegrar, fe här förskrifningen; — och han kastade det olyckliga dokumentet till foten af Sar tans tron. — Räddad! räddad! — utropade jag och bemättiaade mig pergamentet på hwilket jag igenkände min faders namnteckning. — Ja, du är räddad, du! Men jag, jag är förs lorad! — fade mannen med klubban — Ulrik von Hengheim... det är jag! Och den trotsiga baronen föll på fina knän och sammanknäppte händerna liksom för att bedja. Stora swettdroppar flöto utför hang finder som bleknat af fasa. Frans betraktade honom med förwåning blandad med medlidande, utan att wåga fråga honom. — Men denne kastade efter att några ögonblick hafwa förblifs wit litsom försjunken i fin smärta en bönfallande blick på, pilgrimen. — Av det då alldeles slut för mig, — fade han, — och måste förtwiflan wara min enda lott? — Ar ide jag ett lefwande bewis på att man als drig bör förtwifla, — genmälde Frans; — återkom mer icke jaa från afgrunden? Dina felsteg äro stora; men nåden är större. i — Mina felsteg! hör bekännelsen derom, — ytts rade Ulrik; — skammen är början till försoning. Det war för femton år sedan; twå månader efter min dotters födelse, färgade jag mig med en froders blod. Det blef nödwändigt att fly menniskornas rätt. wisa; Guds rättwisa fan man ide undfly; jag med tog mina samwetsqwal. Men brottet föder brott; dråparen blef lönnmördare. — Se dessa benlemningar omkring oss och räkna mina brott. Jag blef snar.