Norrländska Korrespondenten – 3 februari 1864, sida 2

pressades klappande emot hwarandra. Belzebub för: sökte förgäfwes att kasta fig batlänges; en kraft större än hang inneslöt honom uti sitt fruktanswärda famn: tag; hans tänder skallrade; hans knäweck böjdes! man såg huru hans höfter skakades; hans förfärade ögon rullate utanför ögonlocken; blod och lågor sprutade ut ur munnen; man hörde i hans hals dödskampen dofwa rosslingar. Plötsliaen öppnade fig toppararimars. ne och Sirenen kastade lånat i från sig det utmattade offret för dessa frultanswärda smekningar. Belzebub föll såsom en död kropp faller utan lif på afgrundens mart af jorrbeck. Man lät honom rricka ättika med galla och han återkom snart till känslan af fina lidanden. — Förskrifningen! — ropade satan, orörlig på sin tron. — Du får det icke ... — swarade Belzebub. — Det är bra, — anmärfte den rysliga herrffaren; — man må då föra honom på Ulrik von Heng: heims bädd. — — Ulrik von Hengheim! Sade han så? — frågade wildmannen och sprang upp. — Ulrik von Heng beims läger är redan färdigt i helwetet ... Olycksbud, du nåste dö! En af hans grojwa händer lade fig på ynglingens axel; den andra swängde klubban. — Slå! — sade pilgrimen, — nu fruktar jag icke döden. — Nej, — sade han, — jag skall icke döda dig, detta skulle wara ytterligare ett brott, och mitt jams wete är redan nog ffuldbelaftadt. Men tala, bes l rätta mera. Då Belzebub hörde denna sista hotelse, werg fruktanswärd än alla qwal, få utropade han: Nej!