Norrländska Korrespondenten – 30 januari 1864, sida 2

Wishelmina. Saaorift af LNonise Enault. I (Forts. fr. N:o 7). Wantraren är ensam; han går med skyndsamma steg. Han bär i handen en hwit pilgrimsstaf; de botgörandes swarta kåpa, hwars långa weck den ffarpå nordanwinden skakar, höjer fig och flår omkrina honom, fasthållen mid midjan af ett radband af stora fiutor, från hwilket hänner ett långt kors af jern. Han är ung; han är ffön, ett fint fjun skuggar ltnappast hans haka; hans find har den sammetslena friskbeten af en mognande persila och hang panna är ren och hwit fom en ung flickas. Men man aissar att han är bedröfwad. Han håller ögonen ständigt nerslagna och djupa jnckar häfwa hang bröst. Wid yttersta kanten af den oodlade ljungheden korsa fig twå wägar och skilja fis alltmera i ett oänd liat fierran. En liten kulle betecknar den punkt der be sammanstöta. På toppen af deuna kulle höjer sia och suckar ett stort träd under himmelens wind. Det är en stor gran. Man har tuktat den i form af ett kors. Hans stam uppbär kroppen och twå af bans grenar uppehålla den korsfästes utsträckta armar. En at händerna genomträngd af spiken, ulssträcker sig är ofter och tyckes wisa till himmelens strälande por: lar, der Guds utwalda njuta af hang närwaro och haus ewiga tlarhet, medan den andra är wänd åt wester, der helwetet wälltrar i ändlösa lågar de förbannades froppar. — — —LllldeU UuULU YellddddedddC.—