Norrländska Korrespondenten – 30 januari 1864, sida 2

en ung ek uppryckt ur jorden — och upprätt midt på wägen swänger han det fruktanswärda wapnet. Och pilgrimen, med radbandsgördel och korset i hand, framgår, framgår alltjemt; hans lugn är ödmjukt, med säkert. — Hwem är du? — ropade wildmannen emot honom med en grof röst, hwarifrån kommer vu? hwarthän går du? — Jag är en förbannad, — swarade den unge mannen böjande hufwudet; — jag kommer från Hengheim och går till helwetet. — Till helwetet! — utropade den andra — hwilket prat du uppdukar för mig! Men fom närmare, jag wet huru man der tillbringar fin tid, och jag fan bespara dig wägen. Men hwad skall du göra i Satans rike? — Jag går att söka min sjäk, som tillhör honom. — Då kan du ock till mig återföra min, — sade mannen och lät sitt wapen falla, — ty, ehuru jag icke fått någon wedergällning, inbillar jag mig att ten är i hans wåld sedan en lång tid tillbaka. — J så fall, så begråt och ängra dig i stället att förbanna och häda — Jag lemnar ångren åt narrarne och tårarue åt qwinnorna... Men du, hwilket brott har du då begått för att få ung mara förbannad? — Jag war vet förr än jag föddes. — Min far hade utan att fänna mig lofwat mig åt helwetet; men med Guds nåd och genom tednet af detta kors, hoppas jag att triumfera öfwer Satan och åter komma till jorden med det, kontrakt, fom binder mig. — Det är lättare att gå till helwetet, än att komma derifrån, — brummade den onde mellan täns derna. — Men det gör ingenting! Om jag ock skulle